Jesper Blomqvist får bollen på vänsterkanten, en bit nedanför mittlinjen, passar snabbt in i mitten, till Stefan Rehn. Jesper fortsätter springa och passningen kommer perfekt, skär igenom Manchester Uniteds försvar. Killen från Tavelsjö i Umeå kommun, som alltid med tröjärmarna långt nerdragna, har sprungit sig fri och skjuter perfekt, till höger om målvakten Gary Walsh som inte hunnit särskilt långt ut från sitt mål. Det har gått 11 minuter på Nya Ullevi och IFK Göteborg leder med 1-0 mot Manchester United med spelare som Eric Cantona, Mark Hughes och Paul Ince, i den femte omgången av gruppspelet i Champions League. I gruppen där Barcelona och Galatasaray också ingår.
Det var då, den 23 november VM-året 1994. Jesper Blomqvist var 20 år och framtiden såg ljus ut. Åren har gått, Jesper Blomqvist har nyss fyllt 40 och fotbollskarriären är över. Han bor med sin familj på Lidingö och den här morgonen har han redan hunnit med en hockey-bockeymatch, en korpmatch som hans lag vann med 9-8. Matchen började 07.15.
Han är klädd i en ljusblå skjorta med en vinröd pullover över. Blåjeans och sneakers. Han berättar att fotbollen var väldigt viktig, det viktigaste, för honom, redan när han var sju-åtta år Samtidigt poängterar Jesper att han egentligen inte hade några förhoppningar om en karriär som fotbollsspelare. De tankarna kom nog inte förrän han flyttade söderut, till IFK Göteborg, arton år gammal.
– Inte ens då hade jag någon stenhård tro. Jag pluggade på universitetet och tänkte inte så långt framåt. Men visst hade jag drömmar. I en uppsats på gymnasiet skrev jag om att spela derbymatcher i Milano. Men jag tog det inte som något självklart. Jag tyckte aldrig, knappt i Göteborg heller, att jag hade någon jättetalang. Det fanns alltid någon som hade mer talang än jag.
Efter pappaledighet försöker han hitta det där som får honom att känna samma passion som fotbollen. Han är inte riktigt där ännu, men han tror mycket på sina föreläsningar om mål och värderingar som han gör tillsammans med brorsan Joakim. Han är också entusiastisk över sportswik.com, den plattform, den app, som några kompisar utvecklat, där man kan rapportera från matcher, oavsett nivå, med sin telefon.
Med jämna mellanrum har Jesper Blomqvist spelat med korplaget Umeå United. Det var en chock de första gångerna när det var 11-mannamatcher på grus. Själv var han i vad han kallar för usel form.
– Den omställningen var speciell. Jag fick inte bollen på foten varje gång, om man säger så. Varken med- eller motspelare förstod vad jag gjorde. Det tog ett tag att anpassa sig. På ett sätt var det en nästan lika stor omställning när jag kom från England till Djurgården. Att få spela och träna med Manchester United, de grejerna de gör på träning, de existerar ingen annanstans. Då blir man bortskämd med den nivån. Man får en annan verklighetsuppfattning. Efter det var det ett steg neråt hela tiden, på något sätt.
Hösten 2009 hoppade Jesper Blomqvist in i Umeå United, då för att rädda laget kvar i 7-mannaserien, Herr Söder Elit. De mötte serieledarna i sista matchen.
– Det blev stort kaos när de upptäckte mig. Det var komiskt: ”Fan, det är ju den där Blomqvist”. Vi vann och jag tror att de var lite chockade. Det blev inte jättemånga matcher med Umeå United, men jag var med lite då och då. Man får passa sig lite i Korpen, det kan finnas spelare som inte riktigt hinner med när man gör en fint och så blir det kaos. Eller så är det någon som bara vill vara lite elak. Men det finns plats för alla och så ska det vara. Nu har jag blivit biten av hockey-bockey, det är också i Korpens regi. Det är en träningsform som är den absolut bästa. Man tar i för fullt utan att man tänker på det och så träffar man kompisar och snackar lite skit. Det är perfekt.
För Jesper som fotbollsspelare var utveckling det viktigaste. Han satte upp nya mål för sig själv hela tiden, han stannade aldrig upp för att njuta, var aldrig nöjd.
Allt handlade om att bli så bra som möjligt, om att vara bäst. Men han understryker att för honom var kraven på ständig utveckling inte pressande, det var hela meningen med all satsning.
Förbundskaptenen Tommy Svensson tog ut Jesper Blomqvist i VM-truppen 1994 trots att denne bara spelat 11 allsvenska matcher. Han startade i premiären mot Kamerun och hoppade in i gruppspelsmatchen mot Brasilien.
Det blev SM-guld för IFK Göteborg fyra år i rad 1993-96. Det första året blev det bara sex matcher och ett mål för Jesper Blomqvist, men efter det var Jesper en viktig kugge och han konstaterar att han var som bäst när han spelade i Blåvitt. Efter guldet 1996 och ännu ett gruppspel i Champions League med bland annat ett mål mot AC Milan borta, flyttade han till just den rödsvarta klubben i Milano.
– Inte önskar jag att jag hade varit mer kaxig. Men när jag kom utomlands tog det två-tre år innan jag riktigt insåg hur det fungerade. Jag förstod att, om jag skulle bli riktigt framgångsrik, måste jag lära mig att ta mer plats. Jag hade det i mig att en målgivande passning är bättre än att göra mål. Det tycker jag någonstans fortfarande. Spelar jag i Korpen är det roligare att passa till någon som gör mål. Men utomlands handlar det om att göra mål om man vill bli riktigt stor.
Den första tiden i AC Milan, var det ”totalt fel allting”. Jesper Blomqvist beskriver det som en kulturkrock på alla fronter. Som när han kom till klubbens träningsanläggning Milanello för första gången. Han hade köpt en klocka, en Rolexkopia i Hongkong, ett damur dessutom.
– Jag hade ingen aning, kunde inte bry mig mindre. Men det var någon som såg det där och började peka: ”Vad fan har du på dig?”. Det är ett jättekardinalfel som man absolut inte får göra. Jag tyckte att fotbollen skulle tala för sig, det man presterar. Men sen insåg jag att självklart hade det hjälpt att ha en Rolexklocka. Jag borde spelat deras spel för att slippa börja nere i botten, jag borde haft en cool bil. Det är ett lagspel och du måste ha stöttning av dina lagkamrater.
Jesper Blomqvist pratar mycket om vikten av samarbete, lagkänsla och glädjen och passionen som fotboll handlar om för honom. Men kärleksrelationen med fotbollen har inte alltid varit enkel och självklar. Jag undrar om han tycker att han, som spelare, nådde så långt som han kunde ha gjort.
– Absolut inte. Det är frustrerande. Särskilt för mig som drevs av utveckling. Jag är helt övertygad om att jag kunde ha blivit mycket bättre och nått mycket mer framgångar. Det säger jag utan att vara kaxig på något sätt.
Det blev bara en säsong i AC Milan för Jesper Blomqvist. Därefter Parma, innan han flyttade till England och Manchester United.
Den första säsongen i United vann laget trippeln, ligan, FA-cupen och Champions League. Jesper Blomqvist var med i startelvan i finalen mot Bayern München den 26 maj 1999.
– Jag brukade aldrig vara nervös, men det kändes att det inte var en vanlig match. Jag hade problem att sova natten före. Sedan kommer jag ihåg att jag sprang omkring på planen och jublade och medaljen lossnade. Jag fick leta en stund efter den. Men annars kommer jag inte ihåg mycket från den kvällen. Jag har sett matchen en gång efteråt och det var knappt jag kände igen spelsekvenserna.
Till slut var skadeproblemen för stora. Det blev två säsonger till i Manchester United och efter det bara ett tjugotal matcher i Everton, Charlton och Djurgården innan han till slut gav upp.
– Det fanns så mycket mer att ta av, det är ju bistert. Varje morgon i fyra år vaknade jag och kände efter – hur känns knäet? Var det svullet eller inte? Det var en mental plåga. Beslutet att lägga av var inte jobbigt, då var det skönt. Det kändes som en befrielse att inte behöva kämpa mer.
Att han skulle bli tränare efter spelarkarriären var inte självklart och så här några år senare, har han insett att tränarrollen inte var rätt för honom. Jesper Blomqvist lade ner mycket tid, men inställningen var inte den samma som när han själv spelade, ”det var inte 110 procents dedikation”, som han själv uttrycker det när han pratar om åren i Enköpings SK och Hammarby IF.
– Efter Hammarby har jag verkligen tappat sugen. Då gick det över gränsen. Glädjen med fotboll försvann helt. Det var allt runt omkring, med fansen och allt strul och bråk. Det blev för lite av vad fotboll egentligen ska handla om, passionen. Det ska vara roligt och man ska inte hata motståndarna, man ska ha respekt för varandra. Går jag på en allsvensk match i dag, det är så mycket negativt på läktarna. Jag klarar inte riktigt av det. Fotboll är glädje för mig.
Det blev en säsong som assisterande tränare i Hammarby, med några extra hektiska månader på hösten 2010, efter att tränaren Michael Borgqvist lämnat sitt jobb efter supporterhot.
Fotbollsglädjen känner han i dag när han lirar själv på hobbynivå och när han hälsar på på Fotbollens dag på Lidingö.
– Då känner jag verkligen passionen. Det är flera tusen barn som bara älskar fotboll och tycker allt är skithärligt.
I slutet av maj åker Jesper Blomqvist till Asien för ett antal matcher med Manchester Uniteds veteranlag. Truppen ser rätt vass ut. Spelare som Paul Scholes, Louis Saha, Dwight Yorke, Denis Irwin, Andy Cole och Ronny Johnsen ska med.
– Ah, vi skulle nästan kunna gå in i allsvenskan och göra bra resultat med det laget. Så nu ska jag försöka komma i form, annars får jag inte spela. När det är match, då kliver ingen undan. Då är det som förr. Det som är fascinerande är hur bra stämningen är, spelarna i Manchester United kunde vara svåra att komma inpå livet. Men när man åker iväg nu har alla fått landa, är mycket tryggare personer. Det är så mycket trevligare nu!
Texten publicerades i Grus #1 2014.
Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.
