Viloläge, det är det hon befinner sig i, Pia Sundhage. I alla fall gjorde hon det månaden efter EM i somras. Det landslag hon ledde åkte ut i kvartsfinalen mot Nederländerna som sedan vann turneringen på hemmaplan. Om en stund ska hon prata om ledarskap och om att det går att träna upp sin kapacitet i det mesta, inför en förening för utlandssvenskar, men än så länge är hon här och nu i sin lägenhet i ett funkishus i Stocksund, några hårda stenkast från Danderyds sjukhus.
Tidningen Proletären ligger på soffbordet liksom en bok om Mao (som gjorde henne ”upprörd hela vägen”) och en om feedback. I en hylla syns bevis för att hon utsågs till världens bästa fotbollstränare 2012.
Hon bär en ljusblå skjorta och innanför vardagsrummet finns det musikrum där hon fullständigt kan förlora sig i musiken. ”Plötsligt tittar jag på klockan och åh fan, två på natten. Så kan det vara”.
Pia Sundhage är anställd på Svenska Fotbollförbundet året ut, men läser nu om en massa ledarskapsböcker utan att ställa krav på sig själv. Hon analyserar och reflekterar över det hon läser, men tankarna måste inte leda någonstans. Efter EM har hon varit en del på sitt sommarställe, drog ner en väggpanel och annat praktiskt, handfast. Hon lade också undan sin klocka och svarade inte i telefon under en period.
Situationen är helt ny för Pia Sundhage som i stort sett alltid har gått från jobb till jobb, hon har alltid varit klar över sitt nästa steg. När vi ses vet hon inte vad hon ska göra när 2017 blir 2018.
– Är det någon som är fri så är det jag. Jag har inga barn, jag har en så bra ekonomisk situation att jag inte behöver jobba. Jag skulle faktiskt kunna bli pensionär, 57 år gammal. När jag uttrycker det för mina syskon och vänner skriker de: ”Det kommer du aldrig att klara”.
Pia Sundhage Född: 13 februari 1960 i Ulricehamn. Spelaren: Gjorde 146 landskamper och 71 landslagsmål. Vann fyra SM-guld med Jitex BK från Mölndal. Vann EM-guld 1984. Tränaren: Som tränare har hon varit förbundskapten för både USA och Sverige och assisterande förbundskapten för Kinas landslag. Har bland annat vunnit OS-guld två gånger med USA, 2008 och 2012 och tog OS-silver med Sverige förra året.
Hon konstaterar snabbt att nej, det skulle hon nog inte klara. Men hon sitter lugnt i båten och har bestämt sig för att lita på att det kommer dyka upp något som hon verkligen vill göra, något som får henne att säga: ”Åh fan, det vore häftigt”.
– Jag kan verkligen lyssna till mitt hjärta. Det handlar inte om en viss summa pengar. Så lyxigt är det. Men jag har valt bort mycket för att vara där jag är i dag. Hela livet handlar om att välja. Jag har valt bort familj och det brukar vara lite känsligt att prata om. Men det är faktiskt mitt bästa val. Det finns kvinnor och män som verkligen längtar efter barn, så har jag aldrig känt. Jag har velat behålla min chans att vara fri, att välja själv. Jag är och har varit egocentrisk helt enkelt.
Samtidigt stryker Pia Sundhage under att det är en viss skillnad på ord och ord, på att vara egocentrisk och att vara egoistisk. Det sistnämnda vill hon verkligen inte vara. Hon är uppvuxen i en familj i Ulricehamn där ordet solidaritet var viktigt. ”Man hjälps åt och man kämpar på”. Hon har också valt bort tid med vänner, inte minst i Sverige. Sammanlagt var hon borta nästan tio år för att jobba som fotbollstränare i USA, Norge och Kina. Så har hon också valt bort allt som hon just nu kan göra, gå på teater, bio eller konsert. Men Patti Smith var hon inte på kvällen före, inte jag heller förresten. ”Undrar om hon sjöng den här ”Because the night”? Pia Sundhage sjunger med hes kraft för att illustrera och jag som har fått rapporter från vänner, kan berätta att Patti Smith sjöng sin klassiker på Gröna Lund. ”Aha, det hade varit kul att se”.
Hon har valt bort nära relationer med andra människor. Det har hon med väldigt få. Det är så hon säger det, men hon har å andra sidan träffat väldigt många spännande personer, lärt känna andra kulturer.
Vi pratar om ledarskapsböckerna hon läser om och om igen. Hon tänker mycket på hur hon själv gör och har gjort. Hon läser högt ur den där boken om feedback. ”Feedbacken är bekräftande och korrigerande”. Hon har antecknat på samma sida: ”Sätt press tidigare”. Böckerna är fulla av anteckningar och funderingar.
”Jag är fascinerad av ordets makt. Ord har betydelse. Jag har hållit mig inom fotbollen och så tänker jag att man egentligen borde engagera sig i samhället. Men jag använder fotbollen för att prata om samhället.”
– Jag är fascinerad av ordets makt. Ord har betydelse. Jag har hållit mig inom fotbollen och så tänker jag att man egentligen borde engagera sig i samhället. Men jag använder fotbollen för att prata om samhället. Jag tänker på svordomar och könsord på fotbollsplan. Det har ploppat upp ett och annat och då har jag reagerat. För jag känner obehag om någon säger könsord i sin frustration.
Men åter till kärleken till att leda en grupp och kärleken till fotbollen. Jag frågar om Pia inte längtar efter att träna ett klubblag, ett lag som tränar varje dag och det finns möjlighet att vara med på deras berg-och-dalbaneresa på ett annat sätt än med ett landslag som har sina samlingar med landskamper och sina turneringar. Då skrattar hon till igen och säger att när det var som mest med USA:s landslag umgicks de mer än 200 dagar om året.
– Ah, det är fantastiskt när man står där vid fotbollsplanen. När man ser hur inläggen blir bättre för varje dag. På pedagogspråk heter det Nästa utvecklingszon. Att se hur den här spelaren utvecklas och när man kan koppla utvecklingen till teori, genomgångar och videoklipp, det är ju fränt. Sen har jag varit bortskämd för att det är på elitnivå jag har jobbat. Det finns många fotbollslag. Det finns ungdomslag men jag vet inte om min ledarfilosofi hade klarat tonåringar, för jag har alltid arbetat med motiverade spelare.
Så sa hon då, när det flera månader senare är klart att hon utmanar sig själv, att hon blir förbundskapten för F17-landslaget, smsar hon sina tankar: ”Spännande utmaning att få vara med när tjejer utvecklas. Härligt att få ge tillbaka. Jag som stått i olika finaler med olika lag säger att fotboll är så mycket mer än medaljer. Fotboll öppnar dörrar i samhället”.
När jag har betraktat Pia Sundhage utifrån har jag alltid imponerats av hennes förmåga att hantera motgångar. Men har hennes självförtroende verkligen inte sargats eller naggats i kanten, exempelvis under EM i somras när landslaget inte riktigt nådde hela vägen, varken spel- eller placeringsmässigt?
– Jag säger som Karin Boye, det är vägen som är mödan värd. Det är ju väldigt lätt att säga det när man vinner. Men om det ska vara genuint och ärligt så är det precis det jag tänker just nu. Vi åkte ut i kvartsfinalen mot laget som sedan vann EM. Faran finns alltid att man bedömer sig själv efter sitt senaste resultat, men det är orättvist med tanke på hur hårt jag, alla andra ledare och spelare, har jobbat. Vi gjorde väldigt bra saker på vägen men vi får erkänna att det finns lag som är bättre än oss.
Pia Sundhage rycker på axlarna när hon säger att visst hade de kunnat göra saker annorlunda, men något svar på om det hade blivit bättre, det går ju inte att få. Hon menar att som ledare har man makten att bestämma vilken väg laget ska gå och hon fick med sig alla på den vandringen. Så när hon blickar tillbaka är hon både stolt och nöjd med både vägval och ja, hur de tog den vägen. Hon tycker att hon är bra som tränare på att få igång en dialog, på att få alla att komma till tals.
Det märks att hon är påverkad av att läsa ledarskapsböcker och av att umgås med en positivistguru som Mia Törnblom. En del av det som sägs låter som floskler, men det har egentligen ingen betydelse då Pia Sundhage verkligen menar det hon säger. När hon säger att ensam är hon oduglig, men tillsammans med andra kan hon vara bäst, då är det ett typiskt Pia Sundhage-budskap som andas barndomens solidaritetstänk.
– Jag tillät mig själv att vara fruktansvärt besviken och ledsen och till och med gråta över att vi inte gick längre i EM. Men jag måste leva som jag lär och gå vidare.
Att ta nästa steg och gå vidare är väl också ett tips till herrfotbollen som kollektiv. I somras, under EM och samtidigt som det stormade kring IFK Göteborgs allsvenska lag, kom frågan på en presskonferens, om Pia Sundhage skulle kunna tänka sig att träna Blåvitt. Det blev en snackis, inte minst på sociala medier, i flera veckor efteråt.
”Blotta tanken på en kvinnlig tränare för ett herrlag bryter så många traditioner och normer. Vi i damfotbollen har tagit oss förbi en massa hinder men ändå är det så svårt för många att ens tänka den tanken. Säger man fotboll menar man herrfotboll. Det har jag förlikat mig med. På förbundets budgetar står det a-landslaget och damlandslaget.”
– Det är ett hett ämne för att blotta tanken på en kvinnlig tränare för ett herrlag bryter så många traditioner och normer. Vi i damfotbollen har tagit oss förbi en massa hinder men ändå är det så svårt för många att ens tänka den tanken. Säger man fotboll menar man herrfotboll. Det har jag förlikat mig med. På förbundets budgetar står det a-landslaget och damlandslaget.
Hon suckar och tar ny sats och menar att damfotbollen tillför så mycket, inte minst ett annat språkbruk. I damfotbollen ropas det, menar hon, ”Heja, heja” och i herrfotbollen låter det inte sällan ”Hata, hata”. Något läktarvåld finns inte i damfotbollen.
– Då säger några: ”Men alla herrlag har det inte så”. Nej, men är det någon som har det så är det inom herrfotbollen. Jag vill påstå att vi står för en hel del fair play. Men i EM var det en hel del filmningar och det funkar som en ilsket blinkande varningslampa för mig. Jag har fått höra att jag inte blir tagen på allvar om jag inte förstår vinsten med att fuska. Spelarna får inte kasta sig i straffområdet för mig. De får inte gå med bollen till hörnflaggan och stå där i två minuter, tidigare och tidigare i matcherna. Jag hatar det. Det förstör fotbollen. Men jag är ju gammaldags.
Pia Sundhage vinner Svenska Cupen med sitt Jitex BK efter seger i finalen mot Hammarby 1981.
Foto: Olle Sibold/Scanpix.
Pia Sundhage hoppas att hon på sin ålders höst får uppleva att en kvinna tränar ett herrlag på en hög nivå. Men fördomar och rädsla gör att det drar ut på tiden. Hon påpekar att när Torbjörn Nilsson, lika känd som Gud bland IFK Göteborgssupportrar, gick över från herrfotbollen till Kopparbergs/Göteborg FC, så var det ingen som ifrågasatte det. Trots att han inte hade någon erfarenhet av att träna ett damlag. De skillnader som finns, tror Pia, handlar mest om förutsättningar. Spelarna i herrarnas högsta serie är heltidsproffs, vilket långt ifrån alla är i damernas serie. Organisationen och de ekonomiska musklerna är större i herrlagen.
– Men fotboll är inte någon rocket science precis…
Att allt fler kvinnliga fotbollsspelare kan leva på sitt fotbollsspelande, det är bra på alla sätt, menar Pia Sundhage. Som föredömen som visar att det går att nå dit. Inte minst är det utvecklande för den svenska fotbollen då spelarna kan träna mycket mer. Det gör att det finns möjligheter att nöta, nöta, nöta. Som hon ser det finns det tekniska brister bland spelarna i dag, som måste jobbas bort.
– Det är stängda ögon och okunskap som står i vägen för en mer jämlik fotboll. Vi behöver göra människor medvetna om vad vi vinner på jämlik fotboll, säger Pia Sundhage som om hon bestämde på Svenska Fotbollförbundet skulle jobba stenhårt för att ”se till att
vi gör som vi säger”.
– Vi ska följa vår värdegrund. Alla är olika och olika är bra.
Pia Sundhage tycker att svensk damfotboll av i dag mår okej. Hon ser det som en stor risk att vi blir frånsprungna av allt fler ligor, som den engelska, den franska, den italienska och den spanska. Hon efterlyser en omvärldsanalys.
– Vi behöver tänka lite utanför boxen. Vi är oerhört framgångsrika på ungdomssidan, det måste ge resultat i a-landslaget. Vi behöver vissa spelartyper, kantspelare som Nederländernas Lieke Martens. Hennes modiga val som fotbollsspelare. Men också en Caroline Seger-typ, fast ännu vassare i de avgörande lägena, som Dzsenifer Marozsán. Som är bra på att växla tempo och kan ta sig in i straffområdet. Däremot har vi väldigt många både kloka och snabba spelare i Sverige.
Under sin tid som förbundskapten fick hon en del kritik, inte minst från de allsvenska klubbarna. Hon säger det nu, att det har varit ”lite spännande” och att man får tycka olika.
– Det som gjorde ont, det ska jag villigt erkänna, det var när jag fick ett telefonsamtal då de allsvenska tränarna hade röstat om jag skulle vara kvar eller ej. Det var efter VM 2015 och jag hade ett år kvar på kontraktet. Jag förstod ingenting. Alla tränarna var emot mig. Jag blev helt tagen på sängen och ingen hade sagt något till mig. Jag har jobbat mycket i USA och är påverkad av den miljön. Vi svenskar är lite konflikträdda så att stå inför någon och argumentera, det verkar ju vara jävligt svårt.
När hon luskade i vad det var som tränarna var missnöjda med, snackades det om samarbetssvårigheter. Men då blev hon sur och förklarade att hon går alltid att nå på telefonen, det går alltid att diskutera med henne.
Ja, det går alltid att diskutera med Pia Sundhage. Den här dagen väntar ett gäng utlandssvenskar på att få träffa den före detta förbundskaptenen som tror på kollektivet framför individen.
Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.
