Text: Martin Röshammar Foto: Viktor Gårdsäter
VÄGEN TILL ATT SPELA fotbollsmatcher minst fyra gånger i veckan, som Thuy Do gjorde under 2019, har inte varit spikrak, inte alls. Hon föddes i Karlskoga och hon minns hur hon, vintern när hon var sex år, tänkte: ”Gud vad det här är roligt, att spela fotboll”. Hon gick hem till sina föräldrar och sa att hon ville spela fotboll. Men hennes föräldrar som är från ett annat land, Vietnam, sa: ”Nä, du får inte det, det är en killsport”.

Så det blev ingen fotboll för Thuy Do, inte i något lag, i alla fall inte då. Däremot spelade hon jämt hemma på gården, med grannpojkarna, och även i skolan. Så fort det var fotboll på idrottslektionerna blev Thuy Do glad.
När hon var nio år flyttade familjen till Värnamo och hon fortsatte spela fotboll på gården med killarna och på somrarna fick hennes mamma ropa in henne när kvällen var sen och klockan mycket.

EFTER STUDENTEN flyttade Thuy Do till Stockholm ”en vända” för att sedan flytta hem till Värnamo igen. Men hon kände att det var nog meningen att hon skulle bo i storstan där det händer mer, där man kan vara anonym men också hitta fler människor som delar samma intressen. Så flyttlasset gick till Stockholm och 2009 började hon jobba som samordnare på hemtjänsten i Stuvsta, i Huddinge kommun. Hon förstod snabbt att kommunen hade ett vänortsutbyte med orter i Finland, Norge och Danmark. En gång om året träffades de för att spela fotboll, innebandy och volleyboll och Thuy Do blev en i laget och snart var hon ledare för de kommunanställdas fotbollssektion i Huddinge.

Hon började leta halltider och höll i träningspass och anmälde lag till Korpen, ett mixat lag och ett herrlag. Men de sena söndagskvällarna passade inte tjejerna som anmält sig till det mixade laget särskilt bra. De skulle upp och jobba dagen efter så istället blev det två herrlag. Vars verksamhet Thuy Do höll i och hon märkte snabbt att mycket tid gick åt till att jaga spelare, till att få tillräckligt med spelare i de båda lagen. Efter ett kämpigt år då hon ofta fick ta hjälp av vänner som hoppade in, insåg hon att det var bättre att hålla sig till ett lag, ett herrlag. Det andra året, 2015, gick det fantastiskt bra för laget. De kom tvåa med samma poäng som laget som vann serien.

– Det bästa var när vi vann returmatchen med 5-0 efter att ha spelat oavgjort i den första matchen. Det kändes som om vi var de moraliska segrarna och då gjorde det inte så mycket att deras målskillnad var så mycket bättre än vår, säger Thuy Do.
Med tiden har hon byggt upp ett stort kontaktnät bestående av människor hon har träffat genom fotbollen och genom Korpen. De umgås numera även utanför Korpen-planerna och hallarna. Hon spelar i sex lag regelbundet och tror att hon har representerat mer än 30 olika lag sammanlagt.

”Korpen för mig är glädje och gemenskap. Men också att alla är välkomna. Oavsett om du har spelat fotboll på någon högre nivå eller bara tycker om fotboll, så kan du söka dig till ett lag och börja spela.”

Thuy Do

Hon har också varit involverad i integrationsprojektet Drop in Futsal och Spontanfotboll Stockholm på somrarna. Någon uppoffring ser hon det inte som, att lägga ner så mycket tid på fotbollen. Men under en period då hon började gymma, ”som alla andra”, som hon uttrycker det när vi ses på ett konditori på Götgatan, gick Thuy en utbildning för att bli gyminstruktör i Friskis & Svettis regi och hamnade plötsligt i styrkelyftvärlden och började tävla i styrkelyft. Hon hoppade över en vintersäsong, en inomhussäsong, med fotbollen men kände sen att hon hade varit tvungen att lägga ner ännu mer tid på träning om hon skulle bli en riktigt bra styrkelyftare.

– Jag saknade också den där känslan, den då man hittar spelet tillsammans med sina lagkompisar. Så jag valde fotbollen. Under 2019 spelade jag inte bara i Korpen utan också division fem, elvamanna, med Ursvik IK, säger Thuy Do och fortsätter:

– I Korpen går det fortare, det händer saker hela tiden i sjumanna. När det är elvamanna gör den större planen och att det är fler spelare att det blir mer fokus på positioner och taktik. Och ja, offsidelinjen behöver man ju inte tänka på i Korpen. Det är kul att få göra båda även om en match i Korpen kanske känns lite roligare. Man behöver inte ta det så seriöst. Det är bara att gå dit och spela för att det är kul. I Ursvik som också är ett härligt gäng känner jag att jag måste leverera eftersom de andra spelarna tycker att matcherna är viktiga, berättar Thuy Do.

– Jag upplever inte att det är så. Är det en bra domare ser den till att allt det där, att någon ska försöka skada någon då, det kommer inte att ske. Det är väldigt sällan man möter lag som går in för något annat än att spela för att ha kul, säger Thuy Do.

HON POÄNGTERAR att det är viktigt att hitta den rätta nivån, att skaderisken förstås ökar om kvicka tjugoåringar ska stoppas av inte fullt så rappa 45-åringar som inte hänger- och orkar med det höga tempot.

– Korpen för mig är glädje och gemenskap. Men också att alla är välkomna. Oavsett om du har spelat fotboll på någon högre nivå eller bara tycker om fotboll, så kan du söka dig till ett lag och börja spela, förklarar Thuy Do som just nu läser till HR-assistent.

Det lag som numera betyder allra mest för henne är det mixade laget SBH, Söders bästa häng. De hittade varandra för några år sedan, började spela och hänger numera på fritiden också. Deras matcher styr Thuys övriga schema. Hon är också lagledare för herrlaget Björnligan. Namnet tog de efter lottning, de hade nio olika namnförslag från början. Men delaktigheten är viktig, alla ska känna att de har en roll i laget som i stort sett bara består av killar från Söders bästa häng. Och så Thuy då.

– Jag tycker om att spela med killarna. Det går lite snabbare, säger Thuy Do.

Hon har tänkt mycket på vad som hade hänt om han hade fått spela fotboll som barn. Kanske hade också slutat spela fotboll i tonåren, som så många andra? Hon brukar skoja, inte minst säger hon det till sin mamma då och då, att hon tar igen all fotboll som hon har missat.

THUY DO BÖRJADE som anfallare för att hon tyckte att hon kunde ta emot bollen, men också göra mål. Men allt eftersom har hon hamnat ute på kanten för att hon tycker om att springa både uppåt och neråt. Back-rollen har hon aldrig tyckt om. Ändå är det back hon har varit det senaste året efter någon cup då hon hoppade in som back då ingen av de andra tjejerna ville spela back.

– Nu trivs jag väldigt bra där nere. Jag känner att jag kan läsa av spelet. Jag vet var jag ska placera mig. Åh, jag tycker om själva speluppbygnaden, hur man hittar varandra. Det är det jag tycker är så roligt. Jag och mina vänner analyserar ofta fotboll. Jag säger ofta: ”Så länge vi får till ett bra spel så gör det ingenting att vi inte får till något mål. Det är alltid kul att vinna, självklart är det det, men mest av allt vill jag få till ett spel som flyter, säger Thuy Do.

JANNE MALMQVIST, 78 år ung, tar emot i linne, bjuder på kaffe, i sitt radhus i Kälvesta i västra Stockholm. När det här skrivs är han inte riktigt säker på om han kommer att vara med som lagledare för Brandkårens IK när seriespelet drar igång igen på vårkanten. Men skulle det ändå bli så, då har han varit med i 50 år, sedan 1970.

I början vann laget – som ofta vann sina matcher tack vare att de hade ”ett jävla bra flås” – varje år, på 1970- och 80-talen. Med Posten och Polisen som ständiga konkurrenter och antagonister. En säsong hade de 38-0 i målskillnad och den sista matchen handlade allt om att inte ”släppa in någon balja”.

– Vår gamla målvakt, Alvar Hamberg, var 77 när han spelade sin sista match. Då var det en annan spelare, Björn Mattsson, han är 59 nu, som till slut sa: ”Fan, jag kan inte lira ute längre. Jag hänger inte med”. Men det var inte helt lätt att prata med ”Hampe”, han hade ju varit med i princip lika länge som jag. Det var svårt att säga: ”Du platsar inte längre”. De orden kan jag inte ta i min mun, va. Men jag frågade om de inte kunde dela på målvaktsrollen. Istället sa Alvar Hamberg: ”Ja, men då kan jag vara målvaktstränare”. Så på den vägen är det. Men han skojar fortfarande om att jag har petat honom!

JANNE FORSATTE jobba som brandman tills han till slut gick i pension, 74 år gammal och nu, varje morgon, året runt, åker han till sin gamla brandstation för att styrketräna. De gamla kollegorna pikar honom för att han går där ”som en sämre följetong”. Han har, som han säger det själv, vidareutvecklat träningspionjären Arne Tammers devis: ”Ge mig en kvart
om dagen” och kör istället ”Tre kvart
om dagen”.

– Jag skulle kunna hoppa in och jobba vilken jävla dag som helst. Det skulle inte vara några problem alls, flinar Janne Malmqvist.

Kasten mellan skämt och allvar i köket i Kälvesta, är tvära. Han skojar
om gamla arbetskamrater men konstaterar också att det har blivit många begravningar, cancern har tagit många av hans kompisar.

I BÖRJAN AV Korpen-karriären, men också i början av förhållandet med Yvonne som han fortfarande lever med, skulle han spela match i Farsta där hans svärföräldrar bodde. ”Ni kan väl komma och titta när jag ska lira?”. I den matchen gjorde han sex mål. Någon målspottare har han egentligen aldrig varit, varken före eller efter den där målfesten, men just den dagen ramlade målen in, ett efter ett.

– De kom aldrig och jävlar vad besviken jag blev. Här gör man sex baljor och så dyker de inte upp, skrattar Janne Malmqvist som levde högt som spelare på att han var ”hyfsat snabb” och hade bra flås.1970 tog han alltså över som lagledare för Brandkårens IK och han tycker att det har blivit svårare och svårare att få tag i spelare.

– Det finns inga lagspelare längre. Förr hade varje brandstation ett lag i Korpen, både i rinkbandy och fotboll. Nu är det inte en enda station som har något lag. I själva Korpen är det bara vi som är kvar. Det är trist, tycker Janne Malmqvist.

Nu gör folk andra prioriteringar och när han frågar så får han ofta svaret: ”Jag har ju familj vettu”. ”Ja, men vad snackar du om, vi hade väl också familj?”. Dessutom var alla brandmän då, enligt Janne, tvungna att jobba extra för att lönerna var låga. Det fanns inte en brandman som inte hade något extrajobb. Själv körde han taxi, jobbade på byggen och körde både betongbil och kranbil.

– Men var det match prioriterade man det. I dag är det golf som gäller eller kanot. Sporter man håller på med själv. Lagandan existerar inte längre. Tyvärr. För jag är ganska övertygad om att kamratskapet och vi-känslan förlorar på det. Då var vi otroligt tighta, säger Janne Malmqvist. Han poängterar att de som jobbar som brandmän förstås är duktiga på att samarbeta nu också, men att gruppen var ännu viktigare förr.

– Sa man till exempel att ”Jävla skit, jag har fått läck på mitt tak hemma. Vad fan ska jag göra?”. Morgonen efter stod det åtta-tio gubbar där och det enda de begärde var en bira och lite käk. I dag om samma sak skulle hända, skulle man fråga: ”Hur mycket pröjsar du?”.

Janne Malmqvist suckar också över sena avhopp, över att vissa spelare numera hör av sig väldigt sent när de inte kan komma till matchen.

BRANDKÅRENS IK har haft det inskrivet sedan urminnes tider att blir det utryckning under pågående match, då ska matchen spelas om. Lite orättvist kan man tycka, erkänner han.

Han tycker att stämningen på planen har blivit hårdare, att den var mer hjärtlig förr. Det går också mycket snabbare i dag, inte minst på grund av att vissa lag kan innehålla spelare som har lirat i allsvenskan för bara några år sedan.

– Det var mer ”Just for fun” då. Det var inte så att man satsade stenhårt. I dag kan det bli rätt grinigt ibland, att domarna blir hotade och så.

Numera spelas alla matcher på konstgräs och Janne minns grusmatcher på Olovslunds BP då spelarna fick ”stendammslunga” varma sommardagar. Dammet spred sig över nejden.

– Det är ju bättre på många sätt. Det finns inga gropar i planerna så på det viset är det ju bra med konstgräs. Men det är ju inte min favorit. Jag är mer för riktigt gräs. Men det är ju inte förunnat Korpen att lira på. Eller ja, när vi lirade på Traneberg var det riktigt gräs.

”I dag är det golf som gäller eller kanot. Sporter man håller på med själv. Lagandan existerar inte längre. Tyvärr. För jag är ganska övertygad om att kamratskapet och vi-känslan förlorar på det.
Då var vi otroligt tighta.”

Janne Malmqvist

Säsongen som gick kom Brandkårens IK tvåa i serien, Oldboys Väster vars matcher spelades torsdagkvällar på Stora Mossen. Den egna spelarkarriären tog slut när han fick amputera en stortå för drygt tio år sedan. Men det hindrar honom inte från att stå vid sidlinjen och kalla till matcher. På så sätt får han ändå vara med även om det svider lite grann att inte kunna spela.

– Apan FC vann serien. De spelar en jävla fin fotboll. De är skitduktiga men också bra mycket yngre än våra spelare, flikar han in, Janne Malmqvist som säger att han kan leva som vanligt trots sin tå. Det enda han har fått offra är den klassiska baletten, som han säger på sin urstockholmska, med ett flin.

Gång på gång återkommer han till att de ska ha roligt när de spelar. Hur det går i matcherna, det är inte hela världen. Säsongen 2020 närmar sig. Kanske med Janne Malmqvist vid sidlinjen igen, den femtionde säsongen i ordningen. Hans före detta chef är säker: ”Du kan ju bara inte hoppa av nu, det vore ju så beigt.
Det kan du bara inte göra”.

– Och egentligen står laget och faller med mig. Jag tror inte att någon annan har lust att hålla i det. Det vore ju väldigt tråkigt, säger Janne Malmqvist.

---

Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.