Redan när vi möts på T-Centralen i Stockholm känns det att detta inte är en helt vanlig resa. Hälsningskramarna är stelare, konversationerna till en början trevande. Det ligger förväntan i luften. Vi ska lämna våra vardagliga liv för att spela en fotbollsmatch i Rom. Vi, ett gäng ekonomer, it-tekniker, advokater och småbarnsföräldrar, ska spela bortamatch i Rom! Detta är ingen semester.
Det som fört oss samman är Borussia Basra, ett fotbollslag i Korpen Stockholms 7-fotbollsserie ”Herr Söndag Central Division 1”.
När samtalen väl börjar flyta handlar allt om fotboll:
– Det var aldrig rött! Möjligen frispark.
Jag skrattar åt Gårdis överdrivna men allvarligt menade påstående om Zlatans utvisning mot Chelsea två dagar tidigare. Diskussionen har pågått mellan oss i diverse sociala medier ända sedan minuten det hände och nu, fredag morgon vid gaten på Arlanda, tar den fart igen. Ingen tycks ha tröttnat på den, trots att vi alla är relativt eniga. Slow motionrepriser av tacklingen letas upp på ett par mobiltelefoner.
– Max gult, hävdar Markus och Gustav.
– Ändå inte fel med rött, menar jag.
– Snackar vi om utvisningen nu igen? säger Viktor. Han är iklädd mörk kostym matchad med en sanslöst dyr Arlanda-capuccino. Bara Beats By Dre-hörlurarna saknas för att göra ”fotbollsspelare anländer till Champions Leaguematch med spelarbussen”-looken komplett.
Viktors fråga antyder dock inte – vilket hade varit rimligt – att han är trött på diskussionen. Tvärtom är han taggad. Han sällar sig till ”gult kort”-falangen. Diskussionen fortlöper vilt tills någon uppmärksammar att vi missat vår rads boarding call för länge sedan.
Det viktiga med resan är inte matchresultatet, säger Jonas, utan att komma ner till solen med laget, hitta lite bollkänsla och gemenskap.
Genom markus italienske vän Andrea har vi fått tag i både motståndarlag och konstgräsplan i utkanten av centrala Rom. Vi har bokat en träningstid klockan åtta på fredagkvällen samt en matchtid på lördag förmiddag. Strax efter två checkar vi in på hotellet nära Roms tågstation och tar oss snabbt till en uteservering i det obeskrivligt efterlängtade solskenet.
En stadig kolhydratrik lunch (pasta eller pizza) några timmar innan träning är ju brukligt. Jag sneglar lite på vinlistan men värjer mig. Vi serveras fint bubbelvatten under tystnad men jag märker att jag inte är den enda som sneglar – det är tydligt att stunden egentligen kräver något mer. Jonas bryter tystnaden:
– Jo, jag hörde en grej om Anders Limpar… Han var ju proffs i Cremonese runt 1990 nån gång. Då hade de som standard att käka pasta innan match. Och till det skulle det drickas ett glas vin. Limpar var ju nykterist och drack inte alkohol alls, men han blev tvingad av ledarna där. Det var bra förberedelser, öppnade upp blodcirkulationen och fick musklerna att slappna av har jag för mig att de sa till honom.”En stadig kolhydratrik lunch (pasta eller pizza) några timmar innan träning är ju brukligt.”
Lättnadens fönster har öppnats på glänt och vi ser spänt på varandra. Ingen finner lyckligtvis någon anledning att tvivla på vare sig sanningshalt eller lämplighet. Vi slår upp fönstret på vid gavel och viftar ivrigt till oss två kannor vino rosso och en vino bianco. En skål för Limpar och näsorna mot solen.
Situationen är talande för hela resan. Naturligtvis är ingen i vår lilla grupp omedveten om det enorma glappet mellan hur oviktig denna fotbollsmatch egentligen är och hur barnsligt, ja nästan patetiskt, seriöst vi på ett sätt ändå vill betrakta den. Vi är åldrade brunkiga korpenspelare, det är vi smärtsamt medvetna om, och oavsett hur många vinglas vi avstår så skulle vi aldrig bli bra nog för en ”riktig” bortamatch i Italien. Men just nu kvittar det. I stunden, i den bubbla som resan, solskenet o den storslagna, fantastiska och mytomspunna staden Rom bildar – då är vi i alla fall tillräckligt bra.
Promenad genom Roms tusenåriga gränder, med siktet noga inställt på konstgräsplanerna sydost om centrum.
Mörkret faller medan vi promenerar mot floden Tibern som ringlar genom staden. Även kylan gör sig påmind – det är trots allt bara mars – och jag hör Gustav och Markus mumla något om underställ. Vi skyndar tillbaka mot hotellet längs Via delle Quattro Fontane. Jag märker att jag rör mig som om jag värmer upp.
Ombytta och klara hoppar vi på tunnelbanan vid Termini i myllret av festsugna turister, mobilpratande ungdomar och välklädda italienska affärsmän och -kvinnor på väg hem från sina kontor. Tjugo minuter senare är vi framme vid Basilica San Paolo. I mörkret joggar vi bort från restauranger och caféer, förbi parkeringsgarage och över en motorväg. Slutligen, nedanför en gräsbevuxen kulle, ser vi anläggningen. Fem eller sex inburade och starkt upplysta konstgräsplaner. En stor Lazio-flagga hänger på en av långsidorna. Det är en syn som kan få vilken fotbollsintresserad trettio-nånting-åring som helst att känna sig tjugo år yngre.
Träningen består av tvåmålspel och ”pricken”. Efteråt säger Viktor:
– Varför är det så kul att spela fotboll!?!
Han har precis dragit en straff högt över, men det kvittar.
Klockan är över tio och inga andra lag gör anspråk på planen. Gustav och Gårdis ligger raklånga på mage på mittplan, själv är jag öm i vänsterfoten efter hundratals missriktade skott. När vi till slut lämnar anläggningen är den helt öde.
Vid frukostbuffén klagar alla på träningsvärk. Viktor, som kvar i sin advokatbyrå- och småbarnsförälder-dygnsrytm redan hunnit ta en morgonpromenad genom halva Rom inklusive Vatikanstaten, skyller på att han inte är van vid att så bra planer är lediga.
– I Stockholm är ju nästan allt bokat av ungdomsföreningar och divisionslag. Man får trycka ihop sig där det finns plats och ofta tillsammans med andra gäng. Det känns absurt att som stockholmare komma till Rom och se flera fina planer stå helt lediga i tre timmar. Klart man passar på, säger han och tar sig åt sin värkande häl.
Laget vi ska möta idag leds av Carlo Marinelli, bror till Markus vän Andrea. En 33-årig Romasupporter, född och uppvuxen i stan, som arbetar för ett flygbolag samt som fotograf. Egentligen spelar Carlo basket men, som han säger, här spelar alla fotboll också. Han bor inte långt ifrån anläggningen och det är också han som hyrt planen åt oss.
– Här fungerar det inte riktigt som det verkar göra i Sverige, säger Carlo när vi möts vid lunchtid. Han berättar att man kan inte boka en plan via kommunen, planerna tillhör oftast föreningar. På samma sätt som AS Roma och SS Lazio har egna anläggningar så har även lilla San Paolo sin egen. De som inte vill spela seriöst och träna två-tre gånger i veckan spelar ”calcetto”, där kompisgäng eller hobbylag möts fem mot fem, oftast på konstgräs. Man hyr en plan direkt av en förening eller anmäler sig till en calcettoturnering som de flesta föreningar organiserar ibland. Resten av motståndarlaget dyker upp strax innan matchstart. Då har vi värmt upp i trekvart och är redan svettiga.
Några av dem ser bra ut, tänker jag utan att kunna förklara varför jag tycker det. De har inte ens rört en boll än. Kanske räcker det med att se ”italiensk” ut för att framstå som en bra fotbollsspelare. En viss nervositet smyger sig på. Jag uppmanar alla att fejka skador för att få önskvärda spelavbrott, som Sverige gjorde mot Saudiarabien 1994. Solen står högt och italienarna är, liksom saudierna, vana vid just värmen.
Vi utbyter klubbvimpar (eller rättare sagt, vi ger dem en vimpel med Stockholmstryck inköpt i en av Gamla Stans trötta souvenirbutiker), singlar slant (eller rättare sagt, de som har bäst pumpad boll börjar med den) och blåser igång matchen.
Trevande start. Väntad. De har mycket boll, fintar, prövar skott. Vi markerar våra gubbar, jobbar hem, pratar, kontrar. Italien mot Sverige, helt enkelt. Men stärkta av vårt fina försvarsspel repar vi snart mod och tar ledningen efter ett fint passningsspel på högerkanten. Nervositeten avtar något för varje vacker men förmodligen grov svordom som italienarna i frustration häver ur sig och snart har vi ett visst grepp om matchen. Två gånger tjugo minuter senare piper telefonens alarm och Sverige har vunnit med 7–5. Vi gratulerar varandra inom laget, dricker vatten och letar igenom ben och fötter efter nya skador.
En timme senare utvärderar vi drabbningen på McDonalds vid Basilica San Paolo efter att även ha vunnit en spontan revansch på straffar. Solen skiner som aldrig förr.
– Matchen var ju jätterolig och det var kul att vi vann, säger Gustav ett par dagar senare på Roms flygplats. Men det är annat som hänger kvar starkare i minnet. Som vägen till träningen första kvällen. En fredagkväll genom Roms tunnelbana med två bollar mot ett okänt mål. Alla blev som tioåringar.
– Jag har sällan varit så peppad på en träning, säger Gustav. Det är så fint att få ägna sig helhjärtat åt något en hel helg. Som igår när det regnade och vi gick ner på ett sunkhak, såg två Premier Leaguematcher och bara pratade om något så trivialt som fotboll i fem timmar. Det går liksom inte att göra på samma sätt hemma. Jonas har köpt en matchtröja i barnstorlek till sin femårige son.
– Jag tänkte köpa en Romatröja med Tottis namn men Elmer vet inte vem Totti är, säger han och visar Barca-tröjan med ”Messi” på ryggen.
Han är nöjd med resan och matchen, men menar att resultatet egentligen var oviktigt.
– Det handlar mer om känslan, att komma ner till solen med laget, hitta lite bollkänsla och gemenskap. Viktor har också köpt en fotbollssouvenir till sin son. Han konstaterar att kärleken till fotbollen har ökat med åren, trots att han blivit sämre som spelare. Jag kan för egen del inte annat än hålla med. Engagemanget och glädjen står inte i proportion till vare sig kvaliteten på spelet eller spelets verkliga obetydlighet. Men det kvittar. Det tillåts kvitta. Och är det inte det som är poängen med både Korpen och resor som denna?”Engagemanget och glädjen står inte i proportion till vare sig kvaliteten på spelet eller spelets verkliga obetydlighet.”
Medan vi slog fredagsträningens avslutade prickenstraffar i strålkastarljuset vid Tiberns strand kunde jag nästan höra Totti göra detsamma. San Paolos konstgräs och Olympiastadion tillhör givetvis olika fotbollsvärldar, men just då kändes avståndet inte längre än det faktiskt var: En handfull rena vristträffar uppåt floden.
Fötter, anklar, knän och tår. För varje år efter 30 behöver en ny kroppsdel lindas.
Artikeln publicerades i Grus #1 2015.
Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.
