Efter att ha flytt genom Turkiet, över Medelhavet och in i Europa befann sig Saleh i Tyskland. Som femtonåring hade han några månader tidigare tagit farväl av sin mamma och sina sex syskon hemma i Iran. På vägen träffade han en kille som också flydde från Iran men precis som Saleh hade afghanska rötter. Killen var två år äldre än Saleh och hans slutmål var just Tyskland. Men Saleh ville vidare. Han hade ett annat mål.
– Jag ville till Sverige. Jag visste att Zlatan Ibrahimovic kom från Sverige och jag älskade att kolla när han spelade fotboll i Inter eller Milan, berättar Saleh och ler.
HEMMA HOS FAMILJEN som Saleh bor hos i Vårberg i södra Stockholm leker familjens två barn i bakgrunden. De är två och fyra år gamla och ibland får Saleh höja rösten lite för att överrösta barnens stojande.
– Jag hade många drömmar när jag var barn och tänkte att jag kanske kunde bli en ny Zlatan i framtiden. Och jag kände inte till någon spelare från Tyskland, lägger Saleh till och skrattar.
Saleh skrattar ofta och när han ler gör han det med hela ansiktet så ögonen smalnar. Men när han berättar om situationen i Iran och hur det var att lämna sin mamma och sina syskon blir han allvarlig. Salehs pappa hade några år tidigare försvunnit. Istället för att utvisas till Afghanistan reste pappan för att strida med iranska styrkor i Syrien. När Saleh sedan blev äldre var familjen rädd att han skulle tvingas gå i sin pappas fotspår. Han var så rädd att han inte vågade gå utanför dörren och till slut blev situationen ohållbar.
Året var 2015 och Saleh skulle fly. Samma år uppskattade iranska inrikesdepartementet att det fanns ungefär 2,5 miljoner afghaner i Iran, många utan uppehållstillstånd. Enligt människorättsorganisationen Human Right Watch har många papperslösa afghaner rekryterats till Syrien med löften om att få legal status när de återvänder, precis som Salehs pappa. Och precis som Salehs pappa är det många som aldrig har återvänt.
– Sammanlagt flydde jag genom nio länder. I Grekland fick jag sitta inlåst i flera månader eftersom jag var under arton. Några andra som också flydde sade att jag skulle ljuga och säga att jag var myndig för att kunna resa vidare. Men den som jobbade där i Grekland skrattade bara, ”du är inte arton”. Men till slut släppte de mig och jag kunde ta mig vidare.
Hur var det att lämna din familj som femtonåring och fly mot en framtid som du inte visste någonting om?
– Det var väldigt konstigt för mig att fly, men det var ännu konstigare i Iran. Att vara så rädd för att bli gripen att jag inte vågade gå ut, berättar Saleh och fortsätter.
– Första tiden när jag flydde grät jag hela tiden, men i Turkiet kunde jag ringa min familj och varje gång jag pratade med dem fick jag energi.
Saleh tycker att fotbollen har varit ett bra sätt att lära sig svenska och träffa nya kompisar.
I VÅRBERG FORTSÄTTER barnen leka med outtömlig energi och Krister, barnens pappa, sitter framför sin dator i köket. Han har mycket att stå i. Krister har nämligen blivit erbjuden en lärartjänst utomlands – snart ska hela familjen flytta till Indien. För Saleh innebär det att han måste se sig om efter ett nytt boende. Och sedan han kom till Sverige har han flyttat en hel del. I Malmö bodde han bara i några veckor. Han hann se var Zlatan hade vuxit upp någonstans, men sedan bar det av till Stockholm där han sedan hösten 2015 bott på olika boenden och hos olika familjer. Efter ett par månader i Stockholm hittade han ett lag att spela fotboll i – korplaget Unite Stockholm.
DAVID LARSSON öppnar dörren till sin lägenhet på tredje våningen i Enskede. Han är 33 år, har nyligen fått sitt andra barn och är pappaledig från jobbet på Sverige United, stiftelsen som arbetar med att stötta eldsjälar och föreningar som jobbar med integration genom fotboll.
– Jag var reporter och redaktör på Fotbollskanalen tidigare och kände att jag hade kört fast lite. Jag kunde nästan blunda och skriva artiklarna – allt hade hänt tidigare. Det var bara namnen på fotbollsspelarna som var nya, förklarar David och fortsätter.
– När erbjudandet om arbetet med Sverige United kom kändes det helt rätt, särskilt efter erfarenheterna med laget Unite Stockholm.
Vi sitter i vardagsrummet och David har snabbt svängt ihop två cappuccino. På sig har han en randig tröja och ulltofflor. Familjens svarta katt hoppar upp i hans knä och David verkar trivas som föräldraledig tvåbarnsfar. Men engagemanget i korplaget Unite Stockholm har dock krympt i takt med att Davids familj växt.
UNITE STOCKHOLM bildades under hösten 2015 av David och några vänner, bland annat journalistkollegorna Robert Laul och Oskar Månsson, som kände att de ville göra något konkret för alla nyanlända tjejer och killar. Ge ett andrum i vardagen genom fotboll. Efter ett par månader, i början av 2016, kom en spelbegåvad yngling med glimten i ögat till Unite Stockholm för att träna.
– Jag slogs direkt av att Saleh var en väldigt duktig fotbollsspelare, men också att han var bra med sina medspelare, berättar David fortsätter.
– Jag fattade tycke för honom direkt, och med sitt lugn och sina ledaregenskaper har han varit lagkapten för Unite Stockholm när han spelat. Saleh har en förmåga att lugna ned sina medspelare när det hettar till och sen att han lärde sig svenska så exceptionellt fort gjorde att han fungerade som en bra länk till oss på sidan.
Under de år som Unite Stockholm funnits har flera hundra spelare, både tjejer och killar, dragit på sig lagets matchdräkt, och ledarna bakom Unite Stockholm har även hjälpt till vid sidan av plan. David förklarar att de försökt stötta ungdomarna i Unite Stockholm i den mån de kunnat med bland annat tips och råd om skolan, översättningar av papper från Migrationsverket och hjälp med att hitta boende.
”När Saleh fick möjlighet att spela i Hammarby hjälpte vi till med att få ihop den utrustning han saknade. Vi berättade om hans situation på Twitter och i våra kontaktnät. Sen tog det bara några timmar innan Saleh hade det han behövde.”
– När Saleh efter att ha provspelat i höstas fick möjlighet att spela i Hammarby hjälpte vi till med att få ihop den utrustning som Saleh saknade. Vi berättade om hans situation på Twitter och i våra kontaktnät. Sen tog det bara några timmar innan Saleh hade det han behövde, berättar David.
Hur långt utanför plan sträcker sig ert engagemang med Unite Stockholm?
– Vi försöker så mycket vi kan. Men ibland har vi fått förklara att våra kontaktnät är uttömda, vi kan inte göra mer. Men samtidigt tror jag också att hjälpen från Unite Stockholm i några fall varit helt avgörande vad gäller att få uppehållstillstånd.
När det kommer till Saleh är hans framtid i Sverige ytterst osäker. Även om han numera spelar fotboll i Hammarby och pratar bra svenska har han, precis som många andra spelare som David tränat och spelat med i Unite Stockholm, fått avslag på sin första asylansökan. Om Saleh får två avslag till skickas han till Afghanistan. Landet som Saleh härstammar ifrån men aldrig bott i.
– JUST NU VÄNTAR vi på att det lagförslag som regeringen presenterat ska gå igenom. Det skulle underlätta för personer som precis som Saleh är duktiga i skolan, göra att de får en chans att etablera sig i Sverige och på så sätt i förlängningen även stanna.
Heléne Hedberg har haft fullt upp på sitt nya arbete som barnombud på Stockholm Stadsmission. När vi väl får tid att höras över telefon låter hon upprörd när vi pratar om situationen som Saleh och många med honom befinner sig i.
– Det är så många ensamkommande som är trötta nu. Som bara går runt i ovisshet och väntar på att det ska komma någon slags ljuspunkt, berättar Heléne och utvecklar.
– Dessutom är det många som fått sin ålder uppskriven till 18 år, vilket gör att de inte längre är räknas som barn. Man gör två undersökningar av ungdomarna, visar de olika verkar man välja att gå på den undersökning som visar på den högre åldern.
Heléne suckar uppgivet.
– De blir då inte längre Socialtjänstens ansvar utan Migrationsverkets och ställs därför inför valet att hitta en värdfamilj och leva på 61 kronor om dagen alternativt lämna vänner, skola och sammanhang för att flytta upp till något asylboende i norra Sverige. Alla boenden i Stockholm är överfulla.ENLIGT DEN STATLIGA UTREDNINGEN ”Att ta emot människor på flykt” (SOU 2017:12) sökte 35 000 barn utan vårdnadshavare asyl i Sverige under 2015, varav 26 000 av dem under årets fyra sista månader. Efter snart tre år väntar många precis som Saleh forfarande på besked om huruvida de får stanna eller ej i Sverige. 32-åriga Heléne Hedberg arbetade tidigare som familjekonsulent och kom då i kontakt med många ensamkommande flyktingar som kom hösten 2015. Hon hjälpte asylsökande med deras boendesituation och det var så Heléne kom i kontakt med Saleh. Trots det nya jobbet har hon forfarande mycket kontakt med Saleh.
– Andra som gått igenom en liknande asylprocess som Saleh har i bästa fall haft någon vuxen person i sin närhet. Men Saleh har haft en del otur med både boenden och vuxna myndighetspersoner. Personer som egentligen borde hjälpt honom när han kom till Sverige och stöttat honom när första avslaget kom. Jag har väl blivit någon slags kontaktperson eller mentor för honom. Men samtidigt har jag varit väldigt mån om att visa att han blivit en vän till mig och min familj, berättar Heléne och fortsätter.
– Jag hoppas och tror ju Saleh får stanna i Sverige. Men samtidigt är jag med i en grupp som besöker Migrationsverkets förvar i Märsta med jämna mellanrum. Där sitter flyktingar med utvisningsbeslut. Det är ju personer som precis som Saleh pratar flytande svenska och har skaffat sig nätverk här. Men jag vill inte ens tänka så långt. Det bara måste ordna sig.
JAG MÖTER UPP SALEH igen. Vi ses i Skanstull utanför Åhléns. På sig har han en rutig skjorta, svarta byxor och keps, men snart ska han dra på sig Hammarbys klassiskt grönvita matchtröja. Det är knappt två timmar till avspark. Hammarbys J19-lag har inlett serien strålande. Fyra raka vinster, varav den senaste var mot ärkerivalen AIK. Saleh har spelat från start i alla matcherna, som mittback. Trots att han är bland de yngsta i laget berättar han att han inte brukar vara nervös innan matcherna. Idag är inget undantag och just lugnet är något som är typiskt för Saleh. Han ger ett ödmjukt och nästan försynt intryck utan att för den skull framstå som minsta osäker. Kanske har han alltid varit så. Eller så är det alla erfarenheter från olika länder, kulturer och ett liv på flykt som gett Saleh perspektiv. Erfarenheter som tvingat honom att växa upp tidigt. Med ett sådant bagage kanske det känns rätt fjuttigt att bli nervös inför en fotbollsmatch. Men vad vet jag egentligen, hinner jag tänka innan vi börjar gå mot Hammarby IP, eller Kanalplan som den kallas i folkmun.
– Igår var jag vid Mariatorget och sjöng på en låt som min kompis gjort, förklarar Saleh när jag frågar hur gårdagen såg ut. På väg mot matchen berättar han mer.
– Förutom fotboll håller jag på mycket med musik, oftast brukar jag rappa. Men det handlar inte om kärlek utan om politik. Om min egen situation och situationen i Afghanistan.
JUST NU ÄR SITUATIONEN svår i Afghanistan. Bara några dagar innan vi ses har landets huvudstad Kabul återigen drabbats av flera attentat från självmordsbombare. På Sveriges regerings hemsida går läsa att Utrikesdepartementet med anledning av säkerhetsläget avråder från alla resor till Afghanistan. Jag frågar Saleh hur han ser på sin framtid, vad han tror att han gör om tio år.
– Det är svårt att säga, men jag hoppas att jag är kvar i Sverige. Jag skulle vilja kunna skapa möjligheter för min familj, antingen här eller någon annanstans. Jag kämpar för att bli en bra fotbollsspelare och jag hoppas att jag spelar i Allsvenskan eller i någon liga i Europa om tio år. Eller så kanske jag håller på med teater.
Teater?
– Ja, jag spelar teater en del. För ett tag sedan spelade jag än av huvudrollerna i En midsommarnattsdröm. Det var en skolpjäs.
Saleh förklarar att teatern, musiken och inte minst fotbollen har varit ett bra sätt att lära sig ett nytt språk och träffa nya människor. Han har skaffat sig många svenska vänner, men även kompisar med rötter från alla möjliga håll i världen. Bara i det Hammarbylag som han spelar i finns killar från bland annat Etiopien, Spanien, Peru och Grekland. Och förutom Saleh finns ytterligare tre killar från Afghanistan.
VI NÄRMAR OSS Hammarby IP och det hörs. Ekande rop från engagerade föräldrar, ledare och spelare. På helgerna avlöser matcherna varandra på Kanalplan och innan Salehs lag spelar Hammarbys 16-åringar match mot Djurgården inför en hängiven publik. Idrottsplatsen invigdes 1915 och ligger nedanför Ringvägen nära kanalen som rinner under Skanstullsbron. En plan som genom åren huserat otaliga killar och tjejer med fotbollsdrömmar. Saleh morsar på några lagkamrater och smiter in i omklädningsrummet. Med drygt en timma till avspark finns en behaglig känsla i luften. Det är soligt och ovanligt varmt för att vara tidigt i maj, utan att vara kvalmigt och hett. Som en försmak av den annalkande sommaren.
Idag ska Saleh och Hammarbys J19-lag möta Boo FF. På läktaren bakom ena målet sluter ett gäng killar upp lagom till avspark. De berättar att de spelade i Hammarby tidigare, men tröttnade för ett par år sedan. Trots att ”Hammarby J” är laget under akadamilaget “Hammarby U” blev det för mycket träningar och för allvarligt. Nu spelar de korpfotboll istället och har fullt upp med att ta studenten. Med allt vad det innebär. Bara två grabbar är kvar sedan deras tid, förklarar de, men det är forfarande kul att komma och kolla ibland, särskilt när det är fint väder.
NÄR DOMAREN VÄL blåser igång första halvlek har läktarna tömts på folk sedan matchen innan. Förutom killarna bakom ena målet är merparten av den lätträknade publiken föräldrar eller anhöriga till killarna i motståndarlaget. Kanske beror det på att många av spelarna i Hammarby J19, precis som Saleh, har sina nära och kära långt från Kanalplan på Södermalm i Stockholm.
”Akta rygg!”, ”bra boll!” Salehs direktiv ekar över planen och många av lagets uppspel börjar med nummer fems fina passningsfot. Från minut ett styr Saleh Hammarbys spel från sin mittbackposition. Men trots att Hammarby har mer av spelet i första halvlek sticker Boo FF emellan med några giftiga kontringar. Även om Salehs taktiska skolning är nyligen påbörjad och han ibland hamnar lite fel i positionsspelet lyser det igenom att han är spelintelligent. Lagen producerar några halvchanser vardera men fint målvaktsspel gör att matchen är mållös när det är dags för halvtidsvila.
I andra halvlek händer det mer. Lagen radar upp fina chanser vilket tvingar målvakterna till den ena räddningen svettigare än den andra. Saleh fortsätter med sitt hårda och distinkta mittbacksspel och även han kommer till några farliga avslutslägen. Det är dock inte Saleh som spräcker motståndarnas nolla. 1-0 till hemmalaget kommer istället efter en tilltrasslad situation efter en hörna och Hammarby J19-lag ser ut att gå mot en programenlig seger. Men strax innan Salehs och hans lagkompisar kan räkna in säsongens femte raka vinst får Boo betalt för sitt slit. 1-1. Inte helt orättvist. När domaren sedan sätter pipan till mun är det ett nedslaget Hammarby som går mot omklädningsrummet. Om någon scout från Hammarbys akademilag gömt sig i buskarna är det nog lagens målvakter som matchrapporten handlar om.
”Även om en del av dem har mycket att tänka på vid sidan av fotbollen brukar jag säga att ’tänk att du har en ryggsäck som du tar av när du går ut på plan’.”
EN HALVTIMMA EFTER match har omklädningsrummet tömts på spelare. Kvar sitter två besvikna tränare i knappa 30-årsåldern. Huvudtränare Victor Grönqvist är överens med sin assisterande tränare Joshua Kirchon om att dagens match var årets hittills sämsta. Men när samtalet upphör att handla om matchen för att istället röra killarna i laget lättar stämningen. Victor beskriver hur de försöker snacka svenska på träningarna.
– Vi har flera i laget som inte pratar så bra svenska. Då fungerar fotbollen bra. Det är som en internationellt språk, säger Victor och fortsätter.
– Även om en del av dem har mycket att tänka på vid sidan av fotbollen brukar jag säga att “tänk att du har en ryggsäck som du tar av när du går ut på plan”. Joshua nickar instämmande och lägger till.
– Fotbollen blir som terapi, som en vardagsflykt.
Victor berättar att han inte har så mycket kontakt med tränarna för Hammarbys akademilag. Han vet inte om någon från U19-laget var och kollade på matchen mot Boo FF och just idag kanske det inte gör någonting. Victor menar att målsättningen främst är att spelarna i Hammarby J19 ska fortsätta spela fotboll i framtiden, även om det inte blir in allsvenskan utan kanske i division 3, 4 eller 5.
– Samtidigt finns det något vackert med spelare som Saleh som är lite oskolade. De är som oslipade diamanter, man vet aldrig hur bra de kan bli, förklarar Victor Grönqvist.
Tränare Victor Grönqvist coachar Hammarby J19 inför en lätträknad publik.
UTANFÖR OMKLÄDNINGSRUMMET väntar Saleh med kompisen och lagkamraten Mustafa, som även han tagit vägen via Unite Stockholm. Mustafa trivs i Hammarby, men fotbollen är inte allt och han utbildar sig just nu till frisör. Vi börjar gå mot tunnelbanan. Eftermiddagen börjar gå mot kväll, men det är fortfarande ovanligt varmt i luften och tidiga flyttfåglar gör sig påminda i trädkronorna kring Kanalplan.
Saleh ska hem till Vårberg, till familjen som han bor hos ett tag till. Imorgon börjar en ny vecka med skola, fotbollsträningar och match på helgen. Precis som vanligt. Om han får tid över kanske han hinner med en sväng till musikstudion.
Killarna i Hammarbys J19-lag efter matchen mot Boo FF. Trots att laget spelat bättre tidigare är förlustnollan intakt.
ÄVEN OM SALEH försöker blicka framåt berättar han att situationen har blivit svårare och mer oviss. Förutom väntan på fler intervjuer med Migrationsverket måste han lösa boendesituationen för att inte tvingas lämna fotbollen, musiken och alla vänner i Stockholm.
Saleh har som många andra afghanska killar fått sin ålder uppskriven till arton år. Han saknar giltiga id-handlingar och en åldersbestämning gjordes genom att man undersökte Salehs tänder och knän.
– Tänderna visade att jag var under arton, men knäna att jag var över arton, berättar Saleh och blir tyst en stund.
– Men det är ju bara för att jag spelat så mycket fotboll.
Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.
