Erik Niva kommer till den lilla grusplanen nära sitt hem i Gröndal på uttalad tid. Han berättar att Bo Widerbergs 70-talsklassiker ”Fimpen” spelades in här. Filmen handlar om en sexårig pojke som blir värvad till Hammarby och landslaget efter att bajenstjärnan ”Mackan” (Magnus Härenstam) tappat sjävförtroendet fullständigt. Husen som omger planen påminner om ett miljonprogramsbygge, men Gröndal är långt ifrån att vara en utsatt förort.
Varför har du skrivit en bok om fotboll och integration?
– Jag ville skildra att fotbollen är en välfungerande, integrerande kraft i en tid av väldigt dramatisk förändring. Sverige förändras just nu snabbare än någonsin tidigare under min livstid, och därför är fotbollen viktigare än den någonsin har varit.
Varför ska fotbollsklubbar jobba med integration?
– Det går att se det från vilket håll man vill och komma fram till samma slutsats ändå. Dels ska en klubb jobba med integration för att de har ett ansvar att göra samhällsnytta. Det är det mest idealistiska svaret. Sedan kan man se det från ett krasst kommersiellt håll också. Då blir svaret att de ska hålla på med integration för att de kommer att få ett bättre a-lag. Det är ju så att fotbollen är ett bevis på att mångfald fungerar. Det blir ett bättre fotbollslag om man klarar av att inkludera olika människor, olika spelartyper och folk med olika bakgrunder och olika sätt att se på livet och idrotten. Det är odiskutabelt för den som följer fotbollen. Det faktum att Sverige är en immigrantnation har ju gjort vårt herrlandslag mycket bättre än det hade varit annars, då hade vi haft ett landslag som varit marginellt bättre än Finlands.
Finns det någon arbetsbeskrivning för fotbollsklubbar som vill lyckas med sitt integrationsarbete?
– Man bör utgå från tanken att mångfald är en styrka och inte en svaghet. Bejaka olikheter, uppmuntra eget tänkande och eget problemlösande. Det är grunden. Sen måste man bibehålla ramen, stadgan, strukturen och ordningen. Men det finns ingen motsättning här och de klubbar som nåt längst har insett att det ena inte utesluter det andra.
Hur ser du på balansen mellan politiska beslut och individuella initiativ? Är det föreningslivet som ska ta hand om utmaningen med integrationen?
– Hittills är det föreningslivet som dragit det tyngsta lasset och gjort det allra bästa arbetet. Det förklaras delvis med att politiken är mer trögrörliga än de ideella gräsrotsmänniskorna. Det behövs inga remisser, överklaganden eller bordläggningar för att ta hand om åtta nyanlända som plötsligt står nere vid sidlinjen. Själv befarar jag att politiken framöver behöver vara ännu mera drivande, det finns många tecken på att folkrörelsen vacklar. När det inte är lika självklart att jobba ideellt längre, då får våra institutioner lov att ta det ansvaret istället.
John Guidetti pryder bokens omslag, vad har han för koppling till integration?
– Han symboliserar framtidstron, självtilliten, förändringsviljan, den inkluderande brokigheten som U21-landslaget byggde på när de nådde sina framgångar förra sommaren. Det är väldigt mycket av fotbollens hoppfullhet som kokas ner till hans person.
Men är inte Guidetti från Bromma med en ganska priviligerad uppväxt?
– Han är fascinerande och innehåller många delar av det nya landet. Han pratar, för sig och han resonerar på många sätt som förortskillar brukar göra. Som fotbollsspelare är han ju uppvuxen i Rissne och Hallonbergen. Samtidigt har han ju som du säger bott i Bromma, eller det mindre exklusiva Traneberg som han säkert själv skulle framhålla. Hans personlighet är ganska karaktäristisk för mångas uppfattning av 90-talistgenerationen, med ett stort självhävdelsebehov och en extremt stark vilja att stå i centrum. Men det jag gillar med Guidetti är att han aldrig låter den gå ut över andra. Det handlar inte om att han ska stå på toppen och alla andra ska stå nedanför och titta på, utan han är verkligen inkluderande i sin framåtvilja.
Första kapitlet i boken handlar om AIK. Varför då?
– AIK har blivit en väldigt intressant klubb att följa i det här sammanhanget. De har uttryckligen börjat använda mångfald som en ledstjärna och de arbetar aktivt för att A-laget ska avspegla hur Stockholm ser ut idag, med både sina utsatta och mer välbärgade förorter.
”AIK har uttryckligen börjat använda mångfald som en ledstjärna och de arbetar aktivt för att A-laget ska avspegla hur Stockholm ser ut idag, med både sina utsatta och mer välbärgade förorter.”
Finns det några klubbar förutom AIK som lyckats extra bra?
– Östersund och Dalkurd är två klubbar som utgått från integrationstanken och ”det nya” och de har styrt hela sin verksamhet därifrån. Det har fört Östersund till allsvenskan och Dalkurd till superettan och det är nivåer där de tidigare aldrig varit. Sen har vi såklart U-21-landslaget som det mest centrala exemplet för mig och den här boken.
På tal om U21-landslaget, kan du se någon skillnad i förutsättningarna mellan dem och herrlandslaget som gjorde att U21 faktiskt gick hela vägen?
– Kanske att det finns en skillnad. Jag tror nyckeln med U21-landslaget var att man bejakade varandras olikheter utan att värdera dem.
Om vi tittar på damlandslaget känns det som att förändringen vi pratat om går så otroligt mycket långsammare. Varför är det så?
– Jag tror att huvudförklaringen är att de flesta som kommer som nyanlända till Sverige är födda i länder där traditionen kring herrfotbollen är väldigt stark och traditionen kring damfotbollen är väldigt svag. För så ser det ut i Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea och i nästan alla länder som vi har en stor invandring ifrån idag. Sen kan vi inte gömma oss bakom den förklaringen. Självklart kan den svenska fotbollsrörelsen bli mycket bättre på att välkomna, söka upp, väcka och framförallt bevara spelglädjen även hos nyanlända tjejer. Så där tycker jag inte att vi är så långt framme som vi borde vara.
”Självklart kan den svenska fotbollsrörelsen bli mycket bättre på att välkomna, söka upp, väcka och framförallt bevara spelglädjen även hos nyanlända tjejer.”
Du beskriver i din bok fotbollen som före samhällsutvecklingen när det kommer till integration men efter när det kommer till kön, jämställdhet och sexism. Varför är det så?
– Jag tror att förklaringen ligger i traditionens makt. Fotbollen under mer än 100 års tid har utgått från den vita, manliga arbetarklassen i industristäder där kvinnans ställning inte varit så stark som den borde ha varit.
När fick fotbollen en politisk dimension för dig?
– Det var när jag flyttade till England efter gymnasiet. Jag praktiserade på ett fotbollsmagasin och där fick jag upp ögonen för det samhällsanknutna berättandet. Jag hade börjat förstå det som kallas för new journalism, alltså att amerikanska musikjournalister på 70-talet istället för att skriva om vad det var för teknik i studion, skrev om vad musikrörelsen hade för betydelse för samhället där de verkade. Det jag insåg där i England i slutet av 90-talet var att man kunde göra samma sak med fotbollen.
Hur var du själv som fotbollspelare?
– Jag var okej med boll. Jag var teknisk och hade bra speluppfattning, men jag saknade allt det där andra som egentligen är viktigare. Jag var lat och vek både fysiskt och mentalt. I gränsen mellan junior och senior när laget införde regelbundna löpträningar passerades min gräns. Jag tyckte det var kul att spela boll men jag var inte beredd att träna för att bli fotbollsspelare och där strandade min aktiva karriär.
Spelar du korpfotboll idag?
– Nej, jag gör ju inte det. Jag har stående inbjudningar till några lag i min omgivning och jag är alltid sugen och tänker att det ska bli av, men sen tittar jag i min kalender och hittar aldrig utrymme för de där matcherna. Att få spela korpfotboll är en livsdröm jag har. Det kan låta som ett anspråkslöst mål men för mig är det en hög ribba att lyckas hoppa över.
”Att få spela korpfotboll är en livsdrömjag har. Det kan låta som ett anspråks-löst mål men för mig är det en hög ribba att lyckas hoppa över.”
Artikeln publicerades i Grus #1 2016.
Läs om korplaget Flyttfågeln FC här.
Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.
