Reportage

Resan till Farsta IP

Tack vare en vanlig killes infall av ovanlig handlingskraft har 15 av de 35 369 flyktingbarn som kom ensamma till Sverige förra året, fått en fast punkt. Här är historien om årets Korplag 2016 – Flyttfågeln FC.

–Här! – Min! – Pass! Enstaviga svenska ord flyger hit och dit över konstgräset. Spelarna i Flyttfågeln FC håller däremot ihop, alla i närheten av bollen hela tiden. I sina vita tröjor påminner de om en krusad vågtopp som böljar mellan målen.
– Ändå har de blivit bättre på att hålla positioner och visa sig för bollhållaren, säger Erik Englund, lagets ledare och grundare, med ett leende.

Vårsolen kastar ett guldglänsande ljus över Farsta IP, men ännu ger den ingen värme. Flera hugade spelare i Flyttfågeln FC har ändå kommit till träningen i shorts och t-shirt.

– Jag tycker om kallt väder, säger Ibrahim Muhammad.
Han är 16 år och lagets stjärna. I Somalia, landet som han var tvungen att fly från för ett drygt år sedan, spelade han ett tag i motsvarande division tre. Han drömmer om att bli proffs och berättar att hans kompisar brukar kalla honom för den svarta Christiano Ronaldo.

Den här kvällen gör han 1-0 mot träningsmotståndarna FOC Farsta Korpen. Det är tack vare dem som Flyttfågeln FC kan vara här på Farsta IP varje onsdag kväll.
– Det är de som hyr planen. Vi möttes i inomhusserien och de bjöd in oss till sina träningar. Halva tiden tränar vi var för sig och halva tiden spelar vi match, säger Erik Englund.

Ett par dagar senare öppnar Erik Englund dörren till ett av innecaféerna i närheten av Stureplan. Vore det inte för håret, de ostyriga blonda lockarna, skulle han vara svår att känna igen för den som bara sett honom på fotbollsplanen. Nu är han propert klädd i svart med en blå sjal om halsen och en portföljliknande väska i handen. Han kommer direkt från jobbet på ett it-bolag som arbetar med managementfrågor mot svenska kommuner. Till Eriks arbetsuppgifter hör kundutveckling och han är ofta ute på tjänsteresor.

– Även om mitt jobb handlar om dataprogram så snappar jag ju upp en del annat när jag besöker kommunkontor runt om i Sverige. Om påfrestningarna som flyktingmottagandet innebär till exempel, säger han och tar en klunk av cappuccinon.
Kanske såddes fröet till Flyttfågeln FC på ett kommunkontor i inre Norrland i höstas.

Erik Englund vet i alla fall med säkerhet när det började gro.

Flyttfagel_563

Erik Englund är 29 år och bor i Hammarbyhöjden. Förutom Flyttfågeln FC spelar han i korplaget LMTH som består av gamla skolkompisar från Enskede. Han har ett stort intresse för odling och just nu ser lägenheten ut som en djungel. Förhoppningen är att plantorna snart kan flytta ut på balkongen och i sommar hoppas han kunna skörda tomater, majs, meloner och jordgubbar.

Det var en grå söndagmorgon i november 2015 hemma i hans kök i Hammarbyhöjden. Medan Erik drack sitt kaffe och åt sin ostmacka bläddrade han igenom morgontidningen.

– Jag minns inte exakt, men det var väl nån artikel om SD som gjorde mig arg. Hela samhällsklimatet, med snack om systemkollaps på grund av flyktingströmmen, gjorde mig arg. Samtidigt störde det mig att folk som hade helt andra åsikter än jag påverkade mig. Jag insåg att jag hade två val: antingen engagera mig eller bli grinig och bitter, berättar Erik.

Fortfarande klädd i morgonrock började han söka på nätet efter volontärjobb. Han hittade RWS, Refugees Welcome Stockholm och ringde organisationen.
– Vi träffades några gånger och pratade deras ungdomsverksamhet. Jag ville ha kontakt med nyanlända ungdomar och göra något konkret och långsiktigt. Då kom jag på att jag kunde starta ett fotbollslag för ungdomar. Jag spelar själv i ett lag i Korpen och det är ju kul.

Men RWS var inte rätt forum för det så Erik tog sin idé vidare till Korpen som lovade att stå för anmälningsavgiften om han samlade ihop ett lag.
Då återstod bara spelarna.

På vinst och förlust ringde Erik närmsta boende för ensamkommande flyktingbarn. Och ja, där fanns ett femtontal killar som gärna ville spela fotboll.

– Då var det två veckor kvar till inomhusserien skulle börja. Jag åkte dit så fort jag kunde och det visade sig att killarna var supertaggade. Så det var bara att köra. Vi började med att välja färg på matchtröjorna – vitt – och att bestämma ett namn. Först kom vi fram till Kabul-Mogadishu eftersom de flesta kommer från Afghanistan eller Somalia, men så tyckte spelaren som utsetts till målvakt att vi skulle ha ett svenskt namn. Flyttfågeln, sa han och alla tyckte att det var asbra, berättar Erik.
Då återstod bara utrustning.

Träningskläder var det få som hade och fotbollsskor var det definitivt ingen av killarna på boendet som ägde. Via en bekant som jobbar på en stor sportkedja fick Erik erbjudande att köpa matchställ och skor till inköpspris. Ett par dagar innan första matchen kom leveransen tillsammans med en räkning på 5000 kronor.

– Min första tanke var fuck, det är för dyrt, det går inte. Men sen kom jag fram till att jo, det går och gör jag inte det här nu så kommer jag aldrig att göra det. Så jag betalade och baxade hem ett enormt paket med kläder och skor.

På morgonen den 29 november åkte Erik hem till flyktingboendet och delade ut tröjor och fotbollsskor. Sedan drog hela laget iväg till sin första match. Utan att ha tränat en enda gång.
– Vi torskade fett såklart.

– Det har varit en otrolig resa alltså.

Erik Englund höjer på ögonbrynen för att understryka det han säger. Ögonen lyser och blicken är intensiv. Han sveper det långa håret bakom öronen och ger ifrån sig en liten pust. Han är överväldigad.

– Alltså, vi började som ett riktigt blåbärslag. Vi kände inte varandra och vi förlorade hela tiden. Men ändå märkte jag att killarna var taggade, att laget var viktigt för dem. Ganska snabbt infann det sig en lagkänsla.

Flyttfagel_287

Genom personalen på boendet har Erik fått veta att lagsammanhållningen speglade av sig på stämningen hemma och att fotbollen snabbt blev något som alla såg fram emot. En av spelarna, vanligtvis en morgontrött och svårengagerad kille, satt alltid ombytt och redo flera timmar innan matchstart på söndagförmiddagarna.
Och så småningom började det gå bättre för Flyttfågeln FC. Erik minns den sista matchen i inomhusserien.

– För första gången hade vi en del publik och vi ledde med 1-0. Det var hög stämning. Sen vet jag inte vad som hände, men plötsligt låg vi under med 1-4. Jag ville så gärna att vi skulle få avsluta med en vinst så jag bytte in mig själv. Då vände vi och vann med 6-5.

Det var inte Erik som gjorde alla målen, men han visade vägen genom att slita som ett djur. Då gjorde de andra det också, säger han.

– När domaren blåste av matchen blev det blev helt hysteriskt i hallen. Vi spelare och publiken – alla bara skrek.

Efteråt åkte laget hem till boendet och firade med tårta. Spelarna fick medaljer som Erik och en ur personalen inhandlat.

– En av lagmedlemmarna som är bra på svenska höll ett tal till mig från dem alla. Och så hade de köpt en present till mig, en fotboll. Det var helt sjukt emotionellt.

”En av lagmedlemmarna som är bra på svenska höll ett tal till mig från dem alla. Och så hade de köpt en present till mig, en fotboll. Det var helt sjukt emotionellt.”

Åter till Farsta IP. Det är paus i träningsmatchen mellan Flyttfågeln FC och FOC Farsta Korpen. Medan männen i det senare laget sitter ner och dricker vatten, lattjar flyttfåglarna runt. Nån testar att spela med två bollar, en annan står på händer.
Flera av lagmedlemmarna i Flyttfågeln FC hade aldrig spelat fotboll innan Erik drog igång laget. Visst syns det på planen att nivån är ojämn – eleganta dribblingar varvas med luftsparkar – men det är svårt att föreställa sig att vissa spelare aldrig hade rört en fotboll för ett halvår sedan.

– Alla ger alltid gärnet, det är underbart att se, säger Erik.

– Jag gillade inte fotboll förut och när Erik kom till oss och presenterade sin idé om ett lag var jag osäker på om jag skulle vara med. Men till slut tackade jag ja, jag ville visa respekt för Erik, han gjorde en stor grej, säger Mahdi Allami, 18.

Han är en av fem spelare i laget som har fått uppehållstillstånd. Sedan några månader tillbaka har han en egen lägenhet i Solna, men att han lämnat boendet i Farsta betyder inte att han lämnat Flyttfågeln FC.

– Nu gillar jag att spela fotboll. Jag får energi av det och det får mig att tänka positivt på framtiden. Och vi har blivit ett lag, det lämnar man inte, säger Mahdi.

Flyttfagel_522

Mahdi Allami, 18, föddes i Iran men hans föräldrar kommer från Afghanistan. 2012 kom han till Sverige efter en lång och tuff resa genom bland annat Turkiet, Grekland och Italien. Strax efter att Flyttfågeln FC bildades fick han uppehållstillstånd och kunde flytta från boendet i Farsta till en egen lägenhet i Solna. Nu pluggar han första året på gymnasiet och drömmer om att bli frisör och caféägare.

”Nu gillar jag att spela fotboll. Jag får energi av det och det får mig att tänka positivt på framtiden.”

Erik Englund växte upp i Enskede. Familjen reste mycket – till Afrika och Asien, ställen inte så många semestrade på då.
– Jag fick tidigt se och uppleva andra kulturer än den svenska och jag har alltid varit social och intresserad av människor.

Kanske är det grunden till Eriks intresse för sina medmänniskor. Men innan Flyttfågeln FC hade han aldrig gjort något konkret för att engagera sig.
– Idag är det en sjuk tillfredsställelse för mig själv att jag startade laget. Allt det där som jag retade mig på tidigare, det stör mig inte längre. Jag kan vila i att jag gör nåt som är bra, säger Erik.

Han använder ord som utvecklande och upplysande för att beskriva vad resan med Flyttfågeln FC betytt för honom. Klyschor i sammanhanget, men det går inte att förklara på annat sätt, menar han.

– Tidigare trodde jag att jag var en öppen person som förstod vad integration betyder, men det gjorde jag inte. Trots allt de här killarna har med sig i bagaget, allt de sett och varit med om i sitt hemland och på vägen hit – vissa vet inte ens om deras föräldrar lever – så vill de inget annat än att göra rätt för sig och skapa ett liv här. Men det är så svårt, de stöter hela tiden på problem.

Erik har till exempel försökt hjälpa några lagmedlemmar med sommarjobb, något som visat sig omöjligt eftersom de saknar personnummer.

– De känner att samhället förväntar sig att de ska göra rätt och bidra, men så får de inte, säger Erik och slår ut med armarna.

– Och så var det den här hätska debatten i vintras när det framkom att några invandrarkillar hade tafsat på tjejer under en festival i Kungsträdgården. Och badhusdebatten som handlade om samma sak. Det spreds väldigt mycket hot i sociala medier och killarna vågade knappt gå ut trots att de inte hade nåt med saken att göra.

Erik tar en kort paus för att hämta andan innan han fortsätter:
– Om vi vill ha integration så krävs det att vi tar emot dem som kommer hit.
Och det betyder mer än att bara släppa in dem över gränsen.

Flyttfagel_106

Den svenska regeringen har de senaste två åren satsat drygt 100 miljoner kronor på integration genom idrott.
– Man behöver inte kunna svenska för att spela fotboll. Oftast behöver man inte kunna spela fotboll särskilt bra heller, säger idrottsminister Gabriel Wikström (S).
Som den största folkrörelsen i landet spelar svensk idrott en oerhört viktig roll för integrationen. Genom att engagera flyktingar hjälper man till på flera plan, menar han.

– Först och främst så får de något meningsfullt att göra. Att vara asylsökande är annars en ganska sysslolös tillvaro. För det andra så innebär det en snabb första kontakt med samhället, språket och kulturen, säger Gabriel Wikström.
Men han poängterar att alla integrationsprojekt inom idrottsrörelsen är ömsesidiga.

– Det här handlar inte om välgörenhet. Flyktingarna berikar den svenska idrottsrörelsen och på många orter runt om i landet är de en förutsättning för föreningarnas fortlevnad.

Att just sport lämpar sig så bra för integration handlar till stor del om den unika svenska idrottsrörelsen som förenar ideell verksamhet med struktur och långsiktighet, menar idrottsministern. Att integrationen ska vila på det civila samhället tycker han är självklart.

– Civilsamhället är det kitt som håller ihop samhället. Regeringen kan inte ordna ridläger eller fotbollsträningar, säger Gabriel Wikström.
Och Erik Englund är av samma åsikt.

– Det är där människors engagemang finns som integration uppstår. Jag tror att det ger mer att satsa pengar på idrottsrörelsen än att öronmärka pengar till integrationsprojekt ute i kommunerna. Det blir så krystat, säger han.

”Flyktingarna berikar den svenska idrottsrörelsen och på många orter runt om i landet är de en förutsättning för föreningarnas fortlevnad.”

Tillbaka på planen i Farsta. Alla medlemmar i Flyttfågeln FC jublar när Hoyat Nazari rullar in 3-0. Han hade aldrig spelat fotboll innan han kom till Sverige, men har visat sig ha stor talang.

– Fotboll är kul. Jättekul med laget, att ha något att göra varje vecka, säger han en stund senare när träningen är över.

Så småningom börjar medlemmarna i Flyttfågeln FC att packa ihop sina saker och avveckla sig från Farsta IP. Men det är verkligen ingen som har bråttom.

– När jag frågar dem vad de brukar göra på fritiden får jag oftast ”inget särskilt” till svar. Därför tror jag att den här aktiviteten betyder så mycket för dem, säger Erik.
Han medger att för integrationens skull så vore det bättre om medlemmarna i Flyttfågeln FC var utspridda i flera lag, med spelare som inte bara var asylsökanden. Men med tiden har han insett att laget fyller en annan viktig funktion.

– Tanken är ju att boendet i Farsta ska vara tillfälligt och flera har redan flyttat därifrån. Men laget finns kvar som en fast punkt.

Det är många som uttryckt sin beundran för det Erik gör, att så osjälviskt offra sin tid för andras skull.

– Så såg jag också på det i början, att det var en uppoffring av tid. Men nu tycker jag inte att det är det. Jag längtar till träningarna och matcherna.

– Jag hade aldrig kunnat tro att ett gäng 15-16-åringar skulle kunna ge mig så mycket tillbaka. 

Artikeln publicerades i Grus #1 2016.


Vill du spela korpfotboll? Anmäl ditt lag här.

Liknande artiklar